Scott & Gino

Idag är en skön hemmadag. Vi började med en långpromenad, och nu ligger båda hundarna och sover.

Det här är synen jag vaknar upp till de flesta mornar.

Gino hänger över soffan och försöker få mig att vakna. Oftast vaknar jag först av att han är uppe och pillar på mitt nattduksbord och ska sno saker som ligger där.

Synen jag somnar till.

Gino ligger närmast mig och Scott ligger under täcket (se knölen bakom Gino).
Gino gillar ibland att jävlas med Scott. Han vet att Scott ligger under täcker, och då bara MÅSTE han gå fram och peta på knölen. Scott morrar då till, och då måste man peta några ggr till. Retsticka!

Kolla vad snygg han var ett tag efter jag tagit av tejpen!



Men redan efter en stund så började det ena örat falla ner, men det andra stod faktiskt rätt länge. Nu har jag dem tejpade, fast bara ett "varv" runt basen på örat för att det ska få lite stadga. Jag har köpt mineraltabletter som innehåller kalk. Pratade med tjejen i hundaffären där jag brukar handla, och hon sa att inom hennes ras försöker man undvika att ge kalk för att man vill ha tippöron. Så om jag gör tvärt om..dvs ger kalk? Hon trodde inte det skulle vara "farligt" i och med att han är relativt färdigväxt redan. Men jag kommer givetvis ta det väldigt försiktigt. Vuxen hund ska ha 2-3 tabletter per dag. Just nu får Gino bara en, men ökar kanske till två om någon vecka.

Håll tummarna!

Så här gick han runt och såg ut ett tag, inte snyggt! Haha.

Igår var hundarna med mig hemma hos Tessan när vi skulle plugga. Det var superfint väder, så vi tog bilen ut till Brandalssund och fikade. Hundarna sprang omkring och lekte i sanden och i vattnet. Vi kastade boll och jag testade lite hur stor skillnad det var på scotts koncentrationsförmåga. Jag körde lite lydnadsmoment medan de andra hundarna sprang runt omkring honom och lekte. Visst, ibland tittade han åt andra hållet men gjorde INTE en ansats att springa till de andra!! Det är verkligen skillnad. : )

Tog några bilder, får se om jag lägger ut dem senare idag. Det är inget vidare att fota Gino med tejpade öron.

Scott:Ta mig då din tejpade idiot, HAHA!
Gino:Du ska få så du tiger!!


Scott:Vill du smaka på de här eller!?


Gino: Gulp....


Gino: VAD är det som är så kul?


Scott:No photos! No photos! Paparazzi..mutter..mutter...


Gino: *väääääääääääässssss* Ta mig om du vågar, du får smaka på mina pirayakäftar!


Scott:Sa du nåt? ELLER?
Gino: Jag ger mig, jag ger mig!!


Scott:DÖÖÖÖÖ!!!
Gino:DÖÖÖÖÖ!!!


Scott:Ska jag kapa tassarna på dig?
Gino:Aja, aj, hjälp hjääälp! Jag ska klå dig!

Syskonkärlek kallas det visst.

Nu har vi gjort debut! Gino skötte sig exemplariskt tycker jag. Han visade tänderna jättesnällt för domaren och han stod helt stilla på bordet. Jag, min klant, har tydligen slarvat bort kritiklappen. Men jag minns vad som stod, ungefär såhär;

Maskulin hanvalp. Bra huvudform, bra uttryck. Men ej riktiga öron just nu. Bra, starka rörelser, rak rygg. Glatta men täta täckhår. Bra musklad bakdel. Normalt skulderläge, kraftig benstomme. Bra vinkel på benen.

Jättefin kritik tycker jag. Det enda som var negativt var ju öronen! De är just nu tejpade. Gino ser ut som om han går runt med hörlurar hela tiden. : )

Placeringen blev trea av tre, vilket enligt domaren berodde på öronen. Håll tummarna för att de skärper till sig, öronen alltså!


Försöker få Gino att stå stilla....


Travar runt i ringen, brorsan Cliff bakom


Gino står fint på bordet medan domaren tittar på tänderna


Gino står fint

På lördag slirar jag och Tessan upp till Järbo för Svenska Lancashire Heeler Klubbens inofficiella utställning. Ska bli spännande, men nervöst. Jag har ju aldrig ställt ut i hela mitt liv! Vi har iaf tränat litegrann, och idag fick vi träna med publik. Siri, Scott och Tessan satt i trappan och tittade på, haha.

Ginolinos ena öra har fått lite mer lyft i basen nu iallafall, så vi får se vad domaren säger.

Dags att berätta lite hur det går med scotts chip-kastrering.
I början var han ju helt omöjlig och hans hormoner verkade leva rövare. Han var på Gino hela tiden och juckade osv.
Nu har det gått drygt 6 veckor sedan vi satte in chippet och jag börjar märka lite resultat tror jag. Han vill kissa mycket ute fortfarande men inte alls så mycket som förr när han slet fram och tillbaka i kopplet för att få kissa hela tiden... Nu kan han gå långa bitar utan att ens vilja markera någonstans. Han är också aningens mindre intresserad av andra hundar, han tittar fortfarande, men han drar inte lika mycket mot den andra hunden och blåser inte upp sig eller piper som han gjorde under in värsta "löptiks-period". Han tar villigt godis ute, och när han är lös lyder han bättre tycker jag.
Ska bli kul att börja lydnadsträna honom igen och se om han kan hålla koncentrationen bättre...men det är ju en träningssak också.

Anledningen till att vi valde att sätta in ett chip på honom var för att han i perioder blev helt omöjlig när det luktade löptik. Det känns inte kul när man varje dag går runt och är irriterad på sin hund för att den är så fruktansvärt jobbig. Han satt vid dörren och pep, när jag gick hemifrån så kunde han sitta och pipa i flera timmar, det gick inte att lämna honom själv  (med Gino, vilket hade gått innan) för han ylade oavbrutet. Han skrek helt hysteriskt bara han såg en annan hund. Det hände också att han ibland blev så taggad att han bet mig riktigt hårt, vilket självklart inte är så kul.

Även om man inte tar ut sin irritation på hunden, så är det klart att det går ut över hunden på ett eller annat sätt. Jag är emot rutinmässiga kastrationer (det är ju ändå en operation man utsätter sin hund för...), men mår hund+ägare bättre av en kastration så ser jag inget fel med det, tvärt om.

Scott kommer absolut aldrig gå i avel pga alla sina sjukdomar och därför är kastrationen ett alternativ. Vi ville börja med ett chip för att se hur han blev, och för att inte utsätta honom för en operation i onödan om det visade sig att kastrationen  inte hade någon effekt.

Idag kändes det riktigt vårigt. Jag och Tessan åkte ut till brandalssund, som ligger rätt nära ifrån där hon bor. Skitbra där för det är helt öde, och är det tomt på parkeringen så är det garanterat inte någon annan där.

Tog en hel del bilder, visar de bästa!


Siri på isflak


Gino på isflak


Fina Scott


Jag nååååår, nästan, vänta..snaaaaart!!


Vi vägrar bada, det är svinkallt!!



Älskar den här bilden!


Tjenare Scotten!


Jag med dogsen


Pinolino


En godis har rymt och ligger på botten, problem som måste lösas!

Scott sommaren 2008

Född: 2005-04-06
Ras: Jack Russell Terrier
Registreringsnummer: S30669/2005
Kön: Hane (kemiskt kastrerad januari-09)
Färg: Trefärgad
Vikt: 9,6 kg
Mankhöjd:
Uppfödare: Kennel Dogflash, Kristdala
Stamtavla:
Fader: Groll S53730/2003 (Monty S34227/2002 - Naja S19853/2002)
Moder: Dogflash's Cindy Crawford S22922/2003 (Bamse S46098/2002 - Sjöbogårdens Jackie S46096/2002)
Titlar: Inga ännu
Mentalstatus: Ej beskriven
Hälsostatus: Lidring spondylos, Atopisk dematrit, Urinsten (Kalciumoxalat), Trolig Epilepsi
Foder: Hill's U/D

Så här började det:  När vi bestämde oss för att skaffa hund så var det ganska självklart att det blev en jack russell terrier. Då jag har häst så har man sett massor med fina hundar av den rasen i olika stall och på tävlingar. Dock tror jag inte någon av oss visste vad det egentligen innebar att köpa en terrier...
Jag hade bestämt redan innan att jag ville ha en renrasig SKK-reggad hund. Vi bestämde oss rätt sent in på våren, och valpen var tvungen att komma hem till oss på sommaren då vi hade sommarlov. Jag letade runt en del på nätet, hittade Jack Russell Klubbens hemsida och letade efter kennlar med redan födda kullar som passade in tidsmässigt. En kull hade fötts den 6:e april på Kennel Dogflash som låg utanför Oscarshamn. Jag mailade dem, och visst fanns det en hane kvar att tinga! Dock visste de inte vilken som var kvar. Men det gjorde inget, alla hanar var jättefina.
Första helgen i juni skulle vi åka ner till småland och hämta honom - Dogflash´s King Carl! Jag minns att jag var jättenervös men samtidigt jätteglad! Efter mycket om och men kom vi fram till den lilla gården där kenneln låg. Jag minns att alla valparna kom framspringande som små tjocka, rynkiga och fläckiga falukorvar. Vi hade bestämt redan innan att valpen skulle heta Scott..namnet bestämdes av en ren tillfällighet. Scott låg och sov hela vägen hem. Han la sig direkt till rätta i baksätet. Vi stannade en gång för att han skulle få kissa och då stod han bara på marken och en stor pöl bildades under honom. : )
Första tiden minns jag som väldigt jobbig. Men det var nog mycket för att vi gjorde den jobbig. Scott var väldigt bitig och nafsig när han var liten och väldigt tuff. Han tog sällan ett nej, och mina armar och ben var helt sönderbitna och sönderrivna efter den sommaren. Minns till och med att jag grät flera gånger och undrade om det skulle vara såhär jobbigt att ha hund...
När han var ungefär 6 månader så tyckte jag att man börja skönja hans personlighet mycket mer och han började lugna ner sig.

När hösten kom så började jag högskolan. Tyvärr så hade vi ensamhetstränat alldeles för lite. Det är lätt hänt när man har en gullig valp som piper så fort man är ur sikte. Ingen av oss kunde egentligen speciellt mycket om hunduppfostran och jag trodde i min enfald att kunna lämna hunden ensam hemma inte var något man egentligen behövde träna fram. Det visade sig väldigt snabbt att Scott inte alls klarade av att vara själv hemma. En av våra grannar sa att Scott skällde, att det inte störde men att de tyckte synd om honom. En snäll granne erbjöd sig till och med att passa honom åt oss!
I alla år han har varit ensamhund har vi tränat, tränat och åter tränat för att han ska kunna vara själv. Som max tror jag att vi har varit uppe i en timme, men sen är man tillbaka på noll igen. Vi har provat att begränsa utrymmet, antiskällhalsband, tuggben, och burträning. Burträningen var jättejobbig. Han skulle sova i buren i hallen varje natt, det gick bra, men det kändes inte kul. Jag gav upp buträningen när jag insåg att jag inte ville ha en hund som fick sitta i bur varje natt plus fyra timmar på dagen... När Gino kom till oss löste sig allt av sig själv, och nu kan de vara själva tillsammans utan problem!


Scott och Gino november 2008

Träning: Från början hade jag tänkt träna mest agility med Scott. Men i och med att han fick ryggproblem så började vi en del med tävlingslydnad. Han är väldigt lättlärd, han kan massa tricks såsom; "dansa", "rulla", "pang!", "vinka", "backa", "pinsamt" och lägga leksaker i en låda osv. I lydnaden är han väldigt duktig, det enda som har varit ett problem är hans koncentration. Han fastnar lätt på saker i fjärran. Oftast andra hundar. Han störs även lätt av lukter. Jag har nästan enbart tränat honom med godis, då han inte är speciellt intresserad av leksaker. Inomhus gillar han att kampa, kasta bollar osv men ute så bryr han sig inte alls om leksaker. Tyvärr har det inte blivit några tävlingar än, men kanske nu när han är kastrerad. Jag hoppas på att hans koncentrationsförmåga blir bättre nu. Vi kör även viltspår och personspår, man ganska sporadiskt.


Scott och kompisen Siri oktober 2008

Hälsa: Scott har tyvärr haft en hel del problem med sin hälsa. Tots detta är han en väldigt frisk hund. Han har aldrig haft "ont" av de sjukdomar han har. När han var ca ett år så gick vi på agilitykurs. Ungefär i samma veva så började han visa konstiga beteenden. Det kunde vara så att han låg och vilade på sängen och man gick fram för att klappa honom, och han morrade då, reste ragg och verkade stel. På ögonen såg man att han hade ont. En kväll var Scott med oss när vi åkte med hästen till ridhuset för att träna. På slutet fick Scott hoppa en del småhinder vilket han tyckte var jättekul. Morgonen efter visade han att han hade ont igen. Jag ringde då veterinären och bokade in en tid. Han röntgades och det visade sig att han hade lindrig spondylos i höjd med skulderbladen. Han hade även pålagringar på halskotorna, också dessa lindriga. Troligen är han född med dålig rygg. Veterinären rekommenderade att han inte skulle hoppa så mycket, och ingen mer agility. Sedan han fick diagnosen har han i princip inte visat några symptom alls.


Hösten 2006

Sensommaren 2007 fick Scott problem med att kissa. Han stod länge och klämde för att det skulle komma nåt. Jag ringde och bokade en tid hos veterinären. De trodde det skulle kunna vara urinvägsinfektion. Tyvärr visade urinprovet på urinsten. Blåsan ultraljudades och mycket riktigt så låg det en sten där, samt massa smågrus. Vi fick en tid för operation en vecka senare, och fick strikta order om att hålla koll på att han kunde kissa. Om stenen fastnar i urinröret så är det jättefarligt! Allt gick iallafall bra, och Scott lämnades in en morgon på operation och vi skulle hämta honom dagen efter. Vi fick hem en mycket trött och tagen hund. Han gick på metacam men mådde med all rätt ganska dåligt de första dagarna. Det blev korta koppelpromenader, och konstigt nog höll han sig till skritt på promenaderna. Kanske hade han rätt ont. Såret läkte som de skulle, och min mamma tog bort stygnen efter en tid. Tyvärr fick Scott problem med analsäckarna direkt efter operationen, troligen på grund av att han inte rörde sig som han brukade. Detta resulterade i ett ganska jobbigt veterinärbesök där analsäckarna skars upp, vilket gjorde mycket ont. Detta läkte fint och sen dess har han inte haft några problem med dessa. Urinstenen visade sig vara en Kalciumoxalatsten, och veterinären ordinerade Hill´s U/D som foder. Scott har ännu inte haft några problem med nya stenar. Vi är noga med att han bara får äta sitt specialfoder, och blötlägger det i massa vatten för att eventuellt grus ska kunna sköljas ur urinblåsan.


Under våren 2008 fick Scott problem med "finnar" mellan tårna. Det blev som bölder som varade, vissa blev nästan som små vindruvor i storleken. Han fick Kefavet och gick på dessa i nästan ett halvår med diagnosen Furunkolos. På hösten kom veterinären fram till att han borde göra en allergiutredning. Detta gjordes i januari 2009 och pricktestet visade på allergi mot kvalster. Dermatologen ordinerade schampoonering med Epi-Sooth en gång i veckan, samt Malaseb mellan tårna i samband med detta. Scott har inga problem med sin allergi idag och furunkolosen har inte kommit tillbaka.

Ända sen Scott har var ca 1 år har han haft någon typ av "anfall". Han har rört sig stelt och konstigt. Vi har trott att det har varit ryggen. Men i december 2008 fick han ett ordentligt anfall när han bara stod och trampade luft med frambenen, vred kroppen åt alla håll och höll på att ramla omkull. Han var okontaktbar och huvudet skakade lite. Givetvis tänker man epilepsi. Vi fick tid hos veterinären, och han trodde att det var epilepsi då det var många faktorer som pekade på detta och han ansåg att ryggproblemet kunde uteslutas. Dock är Scotts problem så lindriga att han som tur var inte behöver medicineras. Han fick en liknande anfall i januari 2009. Vi skriver upp alla anfall i en liten bok för att kunna hålla koll på hur anfallen ser ut, tiden de pågår och om antalet eskalerar.

Vem är Scott? Scott är en väldigt speciell och personlig hund. Jag uppfattar honom som ganska skarp och det är mycket terrier i honom. Trots detta är han väldigt snäll. Han har lätt för att tända till, men samtidigt har han en väldigt bra av- och på-knapp. Han har inte mycket jakt i sig och har aldrig stuckit på vilda djur, men vill gärna jaga katter. Stannar katten, eller sitter still så vågar han dock inte gå fram alls. Scott är väldigt orädd och tuff, helt skottfast. Han älskar människor, men är samtidigt reserverad mot främmande. Särskilt män. De kan få en ordentlig utskällning! Barn är han lite osäker emot, och går helst undan. Han är okej med andra hundar, men jag låter inte honom hälsa på hanar när han är kopplad. Är han lös går det bra med snälla hanar. Jag tror dock inte att han skulle tveka att gå in i en fight om någon utmanade honom, han är ju trots allt en terrier! ; )


Galen terrier 2007

Han är en riktig godisgris, och älskar att leka. Det roligaste som finns är att få vara lös och springa och kasta leksaker. Han gillar också vattenapportering väldigt mycket.Han älskar att bli kliad och slänger sig gärna på rygg.


Scott vattenapporterar sommaren 2008

Dessutom tror jag att han har ett sjätte sinne. Sommaren 2007 så dog Scotts idol och bäste vän Milton. Samma kväll blev Scott helt förtvivlad och slet sönder hela duntäcket i min lillasysters säng, han pep och rev sönder hela täcket och lakanet. Han har aldrig gjort så förut. Kort efter detta hände så fick vi samtalet om att Milton hade gått bort hastigt. Ett sjätte sinne eller bara ett konstigt sammanträffande? Jag vet inte. Jag tror iallafall att han visste. Nästa gång han kom hem till min farmor och farfar så gick han inte och letade efter Milton som han brukade.


Milton sommaren 2007